De senaste åren har Lars Strannegård tagit allt större plats i den offentliga debatten. Han har slagit larm om ”glädjebetyg” i den svenska skolan, tagit ämnet slöjd i försvar och diskuterat artificiell intelligens.
Men framförallt har han talat sig varm om kulturens betydelse.
– Att exponeras för högkvalitativa kulturella uttryck kan få oss att tänka och känna; de kan fungera som intellektuella och emotionella klipulver. Med konsten och litteraturens hjälp kan vi bättre förstå oss själva och varandra.
När Rekorderligt möter honom på Handelshögskolan i Stockholm berättar han tidigt om sin fascination för målaren Mark Rothko, vars konst har förmågan att vara så känslomässigt drabbande att ”Rothko-effekten” blivit ett etablerat uttryck.
– För mig är det ett mysterium. Jag blir väldigt tagen och det är ofattbart varför. Det är ju bara färg? Ändå slår det an någon form av andlig dimension.
Han fortsätter:
– Picassos ”Guernica” kan göra något liknande med mig. Och musik är jag extremt känslig för, särskilt klassisk. Samtidigt gillar jag den syntpop jag är uppvuxen med, som bra låtar av ”Depeche Mode”.
Även HBO-dramat ”The White Lotus” har påverkat honom. Under våren har han tillsammans med hustrun Maria följt den senaste säsongen.
– Det är verkligen ett konstverk till tv-serie. Min fru och jag har talat jättemycket om den. Ibland har vi störts och äcklats av det vi sett. Det har fått oss att fundera på varför de gör som de gör. På så sätt har det både varit en emotionell och intellektuell upplevelse.
Handelsrektorns resonemang påminner om det han förde i sitt sommarprat 2024, som var något av ett brandtal till kulturen. Då talade han också om estetikens förmåga att beröra: ”Den får oss att förflyttas, att känna och minnas”, sa han då.
När vi samtalar med honom några kvartal efter att hans sommarprogram sänts i Sveriges Radio beskriver han kulturen som en ”en outtömlig källa till förhöjd livskänsla”. Så hade han gärna sett att fler betraktade den, inte minst studenterna på Handels.
– Går man på en välrenommerad skola som denna bör man känna till vissa saker. Då räcker det inte att bara ha koll på excel. Man måste kunna mycket, mycket mer än så, förklarar Lars och fyller i:
– Vi har enormt ambitiösa studenter. Så småningom får många av dem jobb som ger dem bestämmande inflytande över andra. De får möjlighet att påverka samhällsutvecklingen. Det måste man ta på allvar.
Att ställa krav på människor är att bry sig om dem, sägs det ibland.
– Helt klart. Vi vill att studenterna når sin fulla potential. Mitt jobb handlar därför om att höja ambitionsnivån ytterligare.
Ett led i det har varit att sjösätta en rad kultursatsningar, däribland Art initiative och Literary agenda. Med dessa har konstnärsutställningar och -föreläsningar blivit återkommande inslag, liksom skönlitterära gruppdiskussioner. Konstnärer som Marie-Louise Ekman och Jacob Dahlgren har dessutom fått gestalta varsina rum i Handelshögskolans lokaler, och så sent som i april inrättade lärosätet en professur i konst och innovation.
Alltså rör det sig inte bara om ett kulturellt ansiktslyft. Förändringsarbetet tycks mer genomgripande än så.
– Det vi gör är absolut inget utanpåverk. Ord som ”konstnärlig utsmyckning” är i stort sett förbjudna här. Sådant sysslar vi helt enkelt inte med.
Lars poängterar att de kulturella inslagen inte heller konkurrerar med den övriga utbildningen. De fungerar snarare som ett komplement till den.
– Det hela ska ses som ett smörgåsbord som studenterna kan ta del av. Kulturen ger dem möjlighet att bli mer mångfacetterade. Samtidigt kan de minst lika mycket bokföring och nationalekonomi som tidigare.
Ditt förändringsarbete på Handels har fått stor uppmärksamhet. Förstår vi inte kulturens värde i Sverige?
– Det gör vi absolut inte. I Sverige är synen på kultur i väldigt hög utsträckning något som man kan ha eller mista. Den ses inte som särskilt central. Estetiska ämnen har ingen självklar plats i skolan och den vanligaste organisationsformen på kommunnivå är nämnder med kultur och fritid under samma tak. Kulturen ses inte som en del av det riktiga arbetslivet; det är något man gör vid sidan av. Det säger en hel del.
Kanske är framtagandet av en svensk kulturkanon ett steg mot en annan kultursyn. Senast sista augusti i år ska historikern Lars Trägårdh, som leder arbetet, presentera vad kanonkommittén kommit fram till.
Handelshögskolans rektor gillar projektets ansats, men är skeptisk till hur det genomförs.
– Jag är framförallt kritisk till uppdragets karaktär. Istället för att kalla det för en kulturkanon hade man kunnat tala om ”kulturnycklar”. Om jag flyttar till Nya Zeeland vore det bra om någon kan förklara för mig vilka böcker och filmer jag borde känna till för att förstå det land jag kommit till. Jag hade tagit emot det med största tacksamhet, säger han och fortsätter:
– Vad vinner man på att göra en kanon som säger att den ena är bättre än det andra? Ska Strindberg få plats, men inte Kerstin Ekman?
Han är även frågande till politikens inblandning.
– Det allra knäppaste är att en sittande regering har givit uppdraget. Att det här på något vis blir Tidöregeringens kanon är ett resultat av ett tankemässigt felskär. Det vore en annan sak om uppdraget istället hade kommit från riksdagen och kulturutskottet.
Utformningen av kulturkanon förklarar också varför Svenska Akademien inte vill hjälpa till med den, menar Lars Strannegård.
– Det hade inte varit konstigt om Akademien varit med. De som ligger bakom det här borde ha sagt att de vill bistå människor med kulturnycklar för att hjälpa de som inte är in the know. Då hade det nog varit ett annat ljud i skällan, säger han avslutningsvis.